Sedan 2022 har IFK Göteborg haft ett publiksnitt på över 16 000 och man är på god väg att växa ur Gamla Ullevi. Under svensk fotbolls guldålder står Änglarna inför en svår balansgång: ska man bygga nytt för att rymma alla, eller riskera att stänga ute nästa generation?
Hela Göteborg tycks vilja vara med när Änglarna drabbar samman med Makrillarna. Under sista söndagen i april färgas derbydagen både blåvit och grönsvart i vårsolen. Supportrar har laddat upp med öl och sång hela förmiddagen på olika uteserveringar och barer. Redan två timmar före bollen sätts i rullning i årets hemmaderby mot Gais har den blåvita kön till den norra kortsidan – Kommandobryggan – på Gamla Ullevi börjat ta form. Trycket på biljetterna till den här matchen är svårt att mäta, de skulle kunna sälja slut flera gånger om.
Men det är inte bara derbyt som lockar publik – IFK Göteborg är på god väg att växa ur kostymen som är Gamla Ullevi. Arenan fylls match efter match och för Blåvitt som vill vara »hela stadens lag« räcker inte platserna till. Så var ska Änglarna sparka boll?
Anja Karlsson Franck har årskort på Kommandobryggan, men när det här derbyt spelas sitter hon fast på Arlanda. Där hon desperat rusar till en restaurang för att slå upp sin dator och följa dramat som utspelar sig på västkusten.
– Det bara pulserar i hela kroppen, säger hon med sin så tydliga göteborgska när hon beskriver känslan på Kommandobryggan under ett derby.
Till vardags forskar hon kring fotboll och global politik vid Göteborgs universitet. Hon förklarar att vi lever i en tid där de gamla samlingspunkterna – kyrkan, politiska partier, facket och organisationer – har förlorat sin förankring i samhället. Fotbollsklubbarna kliver i stället fram som den nya bäraren av identitet och tradition.
»Det finns inga platser i samhället där det är acceptabelt att män gråter. Men på fotbollsarenan är det tillåtet.«
Men passionen kommer med ett pris. I dagsläget får inte alla plats. Växtvärken på Gamla Ullevi innebär att dörrar stängs för nästa generation. Anja Karlsson Franck, vittnar om hur hon tvingas sitta på helspänn för att få biljetter till sina döttrar.
– Det är ju fantastiskt att det är så. Men det är klart att det också är en utmaning, säger hon.
När kortsidan på Gamla Ullevi fylls, suddas gränserna mellan människorna ut. Man står så tätt inpå varandra att man känner grannens hjärtslag. Det är en gemenskap som byggts upp av den svenska supporterkulturen – en kultur som hon menar har skapat något som känns både kontinentalt och världsligt, och som får kvaliteten på spelet i den allsvenska fotbollen att blekna.
Bara ett par minuters promenad från Gamla Ullevi, på andra sidan Skånegatan, står en betongkoloss som påminner om en svunnen tid – Nya Ullevi. Tillsammans med arenans runda och böljande långsidor har dess 52 meter höga pyloner rest sig mot göteborgshimlen i snart 70 år.
Arenan byggdes för fotbolls-VM 1958, men har huserat mängder av evenemang och skapat oräkneliga minnen – VM-semifinalen 1958 eller »Helvetet i Göteborg« som tyskarna själva kallar den, Bruce Springsteen som får hela stadion att krackelera, AC/DC, Håkan Hellström, friidrottsmästerskap och finnkamper. Även Blåvitt har en historia här – bland annat UEFA-cupfinal både 1982 och -87 mot Hamburger SV och Dundee United.
»Helvetet i Göteborg«
Sverige hade inför VM-semifinalen 1958 mot Västtyskland tagit in en hejaklacksledare som ledde ramsan »Heja Sverige friskt humör« med megafon och flagga. De regerande tyska världsmästarna upplevde det hela som djupt osportsligt och i tyska tidningar fick hejandet hård kritik.
»Med sina ohörbara slaktrop vände svenskarna hela massan mot vårt landslag. Något liknande kan man inte uppleva på någon annan arena i världen. Detta hade ingenting med idrott att göra«, skrev Die Welt.
Bildzeitung satte rubriker som »Helvetet i Göteborg« och »Andra världskriget var ingenting mot detta«. Man beskrev Göteborg som »ett sjudande helvete, en plats för kravaller«.
Efter matchen – som Sverige vann – hade västtyska Peco Bauwens försäkrat att »så länge jag är ordförande för Deutscher Fußball-Bund kommer jag aldrig mer att beträda denna plats eller detta land. Aldrig mer kommer vi att spela en landskamp mot Sverige.«
Så snart som dagarna efter matchen kom de första tyska protestbreven till Svenska Fotbollförbundet. Svenskar boende i Västtyskland och svenska turister blev trakasserade – bland annat fick deltagare i en ridtävling i Aachen sina bildäck sönderskurna, kvinnorna på SAS resebyrå i Hamburg blev utsatta för stenkastning, en barnorkester blev utbuade i Kiel och en bensinstation i Flensburg vägrade att sälja bensin till svenska bilister.
Anja Karlsson Franck har själv starka minnen från Nya Ullevi och i hennes identitet finns det ett slags familjearv kopplat till platsen.
– Min farfar var svetsare och var med och byggde Ullevi. Det var min farmor som tog mig med för första gången. Det är en plats där min historia finns.
Men trots den personliga kopplingen och stoltheten i sin släkthistoria, står hon fast vid att det inte skulle fungera för Änglarna att flytta tillbaka till Nya Ullevi. Ett stort problem är det fysiska gapet mellan läktaren och planen.
– Den är inte en fotbollsarena. Sen har jag sett många landskamper på stora Ullevi. Och det fungerar ju, men det är ju någonting med… Alltså det är ju mer en friidrottsarena. Det blir lååångt till planen.
Det finns en historisk ironi i att Blåvitt nu växer ur Gamla Ullevi. När Nya Ullevi invigdes inför VM 1958 var det just för att gamla Gamla Ullevi från 1916 – som stod där Gamla Ullevi står i dag – ansågs omodernt och för litet. 1959, året efter invigningen, sattes alla tiders svenska publikrekord här när Öis och IFK möttes inför 52 194 betalande.
Men rädslan för att en större arena inte ska gå att fylla är påtaglig. Samtidigt handlar en arenaflytt om så mycket mer än bara kapacitet. Att gå från knappt 18 000 åskådare till närmare 40 000–50 000 skapar en risk för att stämningen och själen tunnas ut. Det handlar om att hitta en balans mellan att rymma alla som vill vara med, utan att förlora den närhet och stämning som för många är helt avgörande i valet att överhuvudtaget ta sig dit.
– Det är det som är skräcken. Som när Öis hade sin hemmapremiär. Att hela övre Kommandobryggan är tom. Det är ju så fruktansvärt sorgligt. Det är ju någonting med att det är packat fullt, säger Anja Karlsson Franck.
Hon menar att en match mot ett mindre lag i en halvtom betongkoloss skulle döda den atmosfär som svensk fotboll just nu lever på.
– Kan man fylla den? Alltså en match som Degerfors-Gais – det kommer ju vara helt öde.
I september 2025 presenterade IFK Göteborg tillsammans med Ola Serneke en plan för att utreda en ny arena med plats för 30 000 åskådare i Kvibergområdet i nordöstra Göteborg. Där finns i dag redan en stark blåvit koppling genom Prioritet Serneke Arena, akademin och Änglagårdsskolan. Genom att samla en verksamhet på denna nivå på ett och samma ställe skulle Göteborg som idrottsstad sticka ut i både Skandinavien och norra Europa. Dåvarande klubbdirektören Håkan Mild pekade ut att man vill »bygga något unikt för alla blåvita och för alla göteborgare«.
– Målet är att skapa en arena med modern publikservice, kommersiella möjligheter och plats för alla supportrar, förklarade Mild i samband med att projektet offentliggjordes.
Men visionen om Arena Kviberg, som projektet har kommit att kallas, möter motstånd. Bettan Andersson (V), ordförande för idrotts- och föreningsnämnden, pekar i en intervju med Fotbollskanalen på att infrastrukturen och kollektivtrafiken i Kviberg inte är dimensionerad för en elitarena. Dessutom pågår en utredning om att i stället bygga en mindre arena med plats för 3 000–4 000 åskådare i Kviberg för att ersätta Valhalla IP.
Om drömmen om det stora ska bli verklighet, landar frågan till hos de som faktiskt ska fylla läktarna. För IFK Göteborg handlar visionen om en ny arena inte bara om utformning, utan om en komplicerad balansgång mellan att överleva ekonomiskt och bevara den själ som tagit generationer att bygga upp. Det är ett angenämt problem att växa ur sin egen kostym, att så många vill komma och uppleva det som Blåvitt har både på och utanför planen, men att bara byta arena hur som helst gör ingen supporter avundsjuk.
– I en kultur där man ärver sitt lag, så är jag ju långt ifrån ensam om att ha Nya Ullevi som den platsen. Där jag känner min farmor, farfar, min pappa och alla de här människorna. För mig är det nästan en helig plats av det skälet. Det var där jag såg Torbjörn Nilsson första gången, berättar Anja Karlsson Franck.
När visionen om ett nytt hem för Änglarna diskuteras, synliggörs en djupare konflikt om vad en fotbollsförening egentligen ska vara i ett modernt samhälle. Forskaren Anja Karlsson Franck pekar på att arenabyggen ofta medför kostnader som inte alltid går att mäta i pengar.
– Det man får vara lite observant på är att man gärna bygger bort lite ståplats och sådana saker. Det blir ökad säkerhet, ökad övervakning, dyrare priser och man bygger gärna bort lite ståplats och sådana saker. Där behöver ju supportrarna såklart vara med i processen.
Hon drar paralleller till de brittiska öarna, där historiska arenor som Celtic Park i Glasgow har blivit renoverade men där man har klarat av att behålla en närhet som får publiken att bli ett med matchen.
– Det är någonting med de här som är byggda på 1800-talet. Man är så jäkla nära, de bygger ju sittplats hela vägen ner. Man kan nästan ta ett kliv ut på planen.
Tillbaka vid Gamla Ullevi sipprar röken och doften från Kommandobryggans pyroteknik ut från arenan och ramsorna från uteserveringarna får ny kraft när blåvita supportrar försöker lyfta fram Änglarna till derbyseger.